tiptoeintotwilight

Då var man ensam igen.. Det värsta med ensamheten är tristessen. För är man två människor som delar tristessen så är den ju i alla fall delad. Nu är den bara miserabel, precis som jag. Fy vad jag känner mig ovärd idag. Jag vet inte varför jag känner mig så satans låg, jag vet bara att jag måste göra något åt det innan jag gräver ner mig för djupt. Men det ordnar sig alltid, herregud.

Kvällen lär gå rätt fort i alla fall med tanke på att jag måste diska och duscha. Det tar ju lite tid. Sen kan jag kollapsa framför något intelligensbefriat underhållningsprogram på tv. Men ensamheten, den känns. Jag saknar jejja såklart. Nu kommer det gå ett par veckor innan vi ses igen, som vanligt. Skillnaden den här gången är att han kommer tillbringa en av dessa veckor i spanien. Alla vet att veckor som tillbringas på ny mark med nya äventyr är så kallat saknadsfria(ja, jag hittade på ett eget uttryck). Jag saknar sällan människor när jag är utomlands, mitt huvud kan inte rymma alla nya intryck samtidigt som en massa spår från ett regnigt sverige spökar i bakgrunden. Så min vän, tänk inte på mig då. Njut av värmen och sällskapet istället.