tiptoeintotwilight

Stockholm för hela slanten förra helgen. Utgång i gamla stan på fredagen. Jejja blev riktigt förfriskad, utan att jag direkt märkte det. Han lyckades iaf glömma bort att vi började bråka sekunden innan vi somnade. Kan nog i efterhand varit så att han redan sov, därav hans konstiga kommentarer. Har i vilket fall en ny favoritbar i sthlm, The Liffey. Irländsk pub med underbar personal, underbar trubadur och det bästa är att nästan all kommunikation sker på engelska. Lovely!

Dagen efter var det dags för The Last Bounce på globen. Jag hade aldrig sett Bounce innan och kan väl inte direkt säga att jag varit intresserad innan heller. Men detta skulle ju vara deras sista föreställning och nån gång m¨ste jag ju se dem. Oh jävlar så bra det var! Två timmar konstant leende och extas.. Väggen, sängarna från gökboet, golvkoreografin.. Lindyhop dansarna. Tjoho vilken energi! Och när en hel jävla läktare ställer sig upp och dansar, tokigt synkade och i vågmönster..ojojoj! Sen får vi inte glömma Cullbergbaletten som lyckas vara synkade utan takt i musiken. Riktigt fruktansvärt bra var det.

Vad är bekräftelsebehov? Att göra saker man själv kanske inte vill i ett försök att bli accepterad, sedd, bekräftad. Bloggar.. facebook.. Att publicera sin bloggadress på facebook kanske? Alla dessa statusuppdateringar som alla kommenterar, gillar. Fjortonåriga flickor som hänger utanför hamburgarhak mitt i natten en fredag,lördag kväll för att de inte kan värma sig någon annanstans. Flickor som blir ovanligt högljudda så fort ett gäng grabbar passerar. Jag dömmer ingen, detta är inget hatinlägg som för nån dag sedan. Bara att en klasskompis frågade vad jag tänkte när jag hör bekräftelsebehov. Reflekterat lite bara. Kan ju för att mildra alla jag kan ha sårat med detta säga att textbook example av bekräftelsebehov: Yours truly för en sisådär 2-3 år sedan.

Danshögskolan var hos oss idag med en föreställning och workshops. De var som förväntat asgrymma och som förväntat är självförtroendet i botten men ambitionerna på topp! Hade dock glömt hur mycket flamenco bränner i armarna. Speciellt med träningsvärk!

Idag såg jag ännu en gång Dagbok från en motorcykel och kan ju återigen konstatera vilket mästerverk det är. En sådan sjukt bra film. Sen är ju inte huvudrollsinnehavaren alltför obehaglig att se på heller. När han viskar på spanska vill jag bara kasta mig in i tv:n och våldta honom. Mmm.. och om 20 minuter blir det true blood, bra onsdag det här!

Jag borde verkligen gräva ner mig i ett mörkt hål idag. Alternativt låsa in mig i min egen garderob. Definitivt inte prata med någon eller ta intryck av något. Denna dag har jag stört mig på nästan allt, det har gått så långt att det blivit pinsamt då jag vid det här laget vet att det är mig det är fel på. Men det här är min blogg (mitt liv, min kropp) så jag får göra vad faan jag vill. Därför tänker jag ägna de närmaste raderna åt att spy galla på världen. Du kan sluta läsa nu..







Jag hatar att vi har en lärare som envisas med att göra allt i 12 och 9 takter som hon inte kan räkna till för att sedan klaga på oss för att vi hamnar ur takt när det enda vi gör är att lyssna till hennes otaktiska stämma. Jag hatar att hon inte kan erkänna att hon gjort fel när hon kläcker ur sig att vi är för långsamma när hon missat två tre takter på vägen.

Jag hatar bloggare som hävdar att de är kaffedrickare när de sitter där och smuttar på sin jävla vaniljlatte med 10 sockerbitar i. Jag hatar att det har blivit en trend att springa runt med en kaffekopp i handen när det knappt finns en jävel i detta avlånga land som dricker kaffe längre. Kaffe utan nått jävla skit i, kaffe på riktigt!

Jag hatar syftningsfel och stavfel! Om man är en bloggare med minst ett par 100 läsare om dagen borde man väl bry sig om språket mer? Seriöst! Jag blir knäpp på det. De är ju trots allt förebilder för små tonårsflickor runt om i sverige, bara det är skrämmande i sig. Skaffa ett godkänt i SvA istället för nya bröst är ju en idé.. fast, då blir man ju inte sveriges största bloggare.

Jag hatar ;PpPpPp som varenda facebook updatering verkar handla om. Det är inte roligt. Om ni inte tycker att det är fruktansvärt kul att idiotförklara sig själv på en offentlig nätsida. Det enda 6st p står för i min ordlista är Proper Planning Prevents Piss Poor Performance och jag tvekar starkt på att detta har något alls att göra med uppdateringarna. Skärpning!

Jag hatar att sj inte skickar iväg nån mobilbiljett till mig så att jag vid fyra tillfällen de närmaste två veckorna kommer behöva förklara för en konduktör att jag visst har köpt en biljett, det är bara att detta skämt till företag du jobbar för inte kan hålla vad de lovar.

Jag hatar att jag tar åt mig, jag hatar att jag inte orkar lägga min energi på något viktigt men mest av allt hatar jag att irritera mig på småsaker som inte har någon som helst betydelse för mitt välmående.

Jag tycker inte om söndagar. Likgiltigheten och latheten som svävar över söndagar gör mig så fasansfullt irriterad, för det är ju inte som om jag direkt gör något för att förändra detta tillstånd. Nej, jag glider med och för varje timme som går blir jag argare och argare för att ännu en söndag har smygit förbi. För en liten stund sedan slängde jag ett öga mot klockan..18.27.. Hur fan blev klockan halv sju?!

Jag bävar alltid för söndag kväll de veckor jag inte åker hem till mor och far. Jag älskar våra söndagar i k-holmen. Med dart, fika och film. Här i kristinehamn har jag ingen darttavla, jag har för länge sedan slutat köpa kaffebröd och att se på film ensam på söndag kväll känns bara..fel.

För ett och ett halvt år sedan hade jag alltid ångest på söndagar då jag avskydde att behöva gå till skolan på måndagen. Nu känner jag nästan att det skulle vara skönt med söndagsskola. Fast, bara om jag får sovmorgon.

Till alla dansare. Som alltid när vi ses somnar jag med ett lyckorus i kroppen och sockervaddsmoln i huvudet. Jag vet att älska är ett stort ord, men som ni får mig att känna så måste jag nog erkänna att jag på riktigt älskar er alla djupt och intensivt.

Våren har anlänt till Kristinehamn och det med besked. Tyvärr leder det till att alla dansare på KPS blir fullkomligt dumma i huvudet och sitter ute på lunchen i bikini och hotpants, allt för att få lite extra färg. Det ska även tilläggas att bara för att solen är framme ett par timmar mer varje dag gör ju inte det att det är sommar och fritt fram att klä av sig. Nej, istället blir vi lite småsnuviga, röda och fräkniga. Charmigt va?

Nu när det är sommar måste man ju ha grillkvällar, eller hur? Så det hade vi igår. Det var jättemysigt, vi grillade, skrattade och frös. Tills Jay för nog och säger "Nu går jag in!" i ett hopp att få med sig alla andra. Som tur var fick hon med sig alla dansare in igen. Tur, eftersom hon inte har någon nyckel till elevhemmet. Väl inne kryper vi ihop i sofforna och inom en timme har Jay somnat mot ett armstöd.

Ikväll blir det utgång på Mastis med klassen. Först ska vi hem till Bells och förfesta lite och jag vill gärna vara där lite tidigare och ta ett par glas vin med bara Bells. Då vi har några flickor i våran klass som inte dricker(inget ont mot de underbara flickorna) men jag känner mig som en sämre människa när jag dricker i deras närvaro. Man ser nästan Gud i deras ögon som en sträng förälder och vill genast ställa ner vinglaset och springa och bikta sig. Men jag älskar dem lika mycket som alla andra mina dansflickor, tro inget annat.

För övrigt fick jag idag ett mail på en hemsida jag knappt använder längre.

I looked at your pic and then took a long time to see if I could get any words to tell how beautiful you are but couldn’t ,there are no good words that describes how charming you are.
I wish you all the best
Take care

Jag blev ju minst sagt konfunderad. Speciellt eftersom denna människa verkar lite småskum. Ingen information på hemsidan mer än namn, ålder och hemort. Sen två bilder som verkade lite för bra för att vara sant. Skumt var det. Men jag tänker inte låta bli att bli smickrad för det!

Idag är det dessutom Touch a penis Day.. så jag kanske borde göra min plikt och våldta nån stackare på mastis? Nej, men usch så jag säger! Nu måste jag verkligen ta tag i dicken disken!!! och göra mig iordning, försöka bli anständig.

Den 1a april 2010 for fem prinsessor iväg på ett äventyr. Vi hade siktet inställt på en by långt uppe i kyliga norr, en by vid namn Kall. Efter en lång och mödosam resa anlände vi till målet. Vi möttes av dimma som dolde de majestätiska bergen, men våran inhemska guide och vän föräkrade oss att de fanns där. Tidigare under resan hade vår lilla skånska sessa med fasa upptäckt vad ett berg var.. här pratar vi inga pulkabackar, detta är jämtland, vi snackar berg. Gamla jättar vars näsor och dylikt sticker upp ur marken.

Morgonen efter var dimman som bortblåst, jag tror bestämt att det var precis vad den var..bortblåst. Utanför fönstret har vi den mest fotograferade vyn i jämtland, Åreskutan. Vi stod lamslagna inför dess skönhet tills någon viskade "skidor" och snart var vi på väg mot halva gruppens dröm och restens mardröm. Ni förstår, alla sessorna hade inte stått på skidor förut.. Men det var bara ett mindre hinder på lyckans väg. Efter diverse liftkaos, störtlopp och vurpor var även dessa två redo att åka högre upp i backarna. När klockan närmade sig 18 var det dags för vår yngsta att återlämna skidorna innan de förvandlades till en pumpa eller liknande. Kvällen spenderades på ungdomsgården med studsmatta, grumligt kaffe, pingis och åldersanalys på alla söta prinsar som åkte bräda eller var allmänt atletiska på studsmattan. Åh du min prins med surflockarna..vill du inte ha en äldre kvinna som kan lära dig om livet?

Även lördagen spenderades på skidor men med träningsvärk från dagen innan och med för stora glasskor orkade inte denna sessa med speciellt många åk. Istället fick solen värma och färga mina bleka kinder medans de andra roade sig. På kvällen blev det festmåltid med de fem prinsessorna och två kavaljerer. Detta kan tyckas vara orättvisst men senare på kvällen trillade det in säkert 10 kavaljerer till så alla fick sin beskärda del ögonkast och valser. Prinsarna var riktiga norrläningar som verkade tro att en spritflaskas bäst före datum är en timme efter öppnandet, men de var inte sena med att försöka bjuda oss.. Vill du ha en 10 eller en 12a?

Riktiga sessor behöver tömma plånboken ibland. Shopping i Åre är till för plastprinsessor med pappas plånbok men om man tittar extra noga så finns det saker en vanlig sessa kan unna sig också. Med den stora balen på slottet Dippan på schemat för kvällen var en fin klänning ett måste. Det var lite sent att försöka leta upp en god fé vid det här laget. Resan in till åre på kvällen blev lite guppig då vagnen blev överfull och jag erbjöd mig att åka baklucka. Vägarna mellan Kall och Åre är en smula förädiska. Men inget ont som inte för något gott med sig, vi kom ju in till Åre allihopa. Prinsessorna begav sig till anhalt nr.1 där en prins skulle möta upp med oss. Inne på Broken som värdshuset hette stod det fullt av plastprinsessor på borden och spillde champagne de köpt för pappas pengar. De verkade tro att ju högre de klappade i otakt ju snabbare skulle deras favoritmusik komma igång. Behöver jag säga att vi flydde fältet så fort vår prins dök upp? Inne på slottet dansade fyra av fem sessor till allt från hip-hop till schlager, men klockan slog midnatt alltför fort och vi lämnade slottet Dippan utan drömprinsen. Alla utom vår norrländska skönhet dvs.

På måndagen fann denna prinsessa sitt livs glädje. Vi åkte skoter.. I samma ögonblick som vi närmade oss 100km/h på isen bestämde sig denna sessa för att hon skulle gifta sig med en norrlänning med en riktigt snabb skoter. Eventuellt få jejja att studera dialekten och flytta upp till norr med mig. Det blev pimpelfiske, snösoffor och sightseeing på skooter upp på fjället. Det var en underbar dag för alla sessorna i den jämtska naturen. Även denna dag fick vi se atletiska norrlänningar, fast denna gång hoppades det mest ner i snö. Den som landar djupast vinner prinsessans gunst. När vi tvingades av skotrarna satt vi en stund i solen och lutade oss mot dem. Allt för att slippa skiljas från vår nyvunna kärlek. Men vi kunde inte stanna för evigt. Red Alert festival väntade inne i åre och med tunga hjärtan lämnade vi skotrarna för reggie på både jämtska och skånska. Partytricken haglade över festivaldeltagarna och i slutet av natten gick ett par av dem upp på scen för att medverka i en eldshow utan dess like.

Morgonen efter lämnade den här prinsessan Åre med gråten i halsen och halva hjärtat kvar bland fjällen. Med det är sagan slut för den här gången.

Bajjan på fröken som inte bloggat på jättelänge.

Projektet är över!! Jag har nog sällan varit så lättat, trött, ledsen och asförbannad i mitt liv. Fredagens föreställningar gick bra båda två, as the matter of fact hade hela veckan gått så bra att vi råkade glömma bort det största orosmolnet. Men jag kommer till det..

På fredagen när jag kom hem från teatern tokdäckade jag i ett par timmar för att sedan gå upp kl.20 för att duscha, laga mat och duka fint. Klockan sent kom jejja från sthlm och vi åt middag med rött vin och tända ljus. Mys och kärlek!

Lördagen bestod först av öppet hus för våra nära och kära. De stackarna fick inte sitta still de inte. Först fick de ställa sig vid stängerna och göra petit battements (jejja var jätteduktig) sen fick de agera lyftkranar när vi skulle öva hopp. Öppet hus kan nog ha varit det bästa som hänt mig, jag pressade mig för att vi hade publik och upptäckte att jag har typ 30% mer att ge än jag tror. Behöver jag säga att jag är död såhär efter första skoldagen med den vetskapen?

När öppet hus är över har alla i grupp Metro fått antingen samtal eller sms från vår sjätte medlem som då befinner sig på audition i sthlm. Vi försöker ringa upp varpå hans telefon är avstängd. Jag är lite stressad vid tillfället och beslutar mig för att lägga det problemet åt sidan ett dag och gå på resturang med mor, mormor och jejja. När jag sitter där i godan ro ringer nr.6. Han kommer inte hinna tillbaka till föreställningen. Sara iklär sig rollen proffesionell dansare, meddelar de närmast inblandade och beger mig tillsammans med grupp Metro till teatern två timmar innan föreställning för att försöka rädda situationen. Vi hittar lösningar och hoppas på det bästa när resten av grupperna anländer. De får veta och hatet och medkänslan sprider sig som en löpeld genom de 16 dansarna på plats. Men.. together we stand divided we fall. Jag vill bara sparka dig någonstans där det gör riktigt jävla ont men jag borde nog egentligen tacka dig. Grupp Metro gjorde sitt livs föreställning tack vare en "dansares" egoistiska handling. Vi tog smällen, gjorde något åt det och gick segrande ur striden.