One, two, three, four, five..where's the sixth?
Bajjan på fröken som inte bloggat på jättelänge.
Projektet är över!! Jag har nog sällan varit så lättat, trött, ledsen och asförbannad i mitt liv. Fredagens föreställningar gick bra båda två, as the matter of fact hade hela veckan gått så bra att vi råkade glömma bort det största orosmolnet. Men jag kommer till det..
På fredagen när jag kom hem från teatern tokdäckade jag i ett par timmar för att sedan gå upp kl.20 för att duscha, laga mat och duka fint. Klockan sent kom jejja från sthlm och vi åt middag med rött vin och tända ljus. Mys och kärlek!
Lördagen bestod först av öppet hus för våra nära och kära. De stackarna fick inte sitta still de inte. Först fick de ställa sig vid stängerna och göra petit battements (jejja var jätteduktig) sen fick de agera lyftkranar när vi skulle öva hopp. Öppet hus kan nog ha varit det bästa som hänt mig, jag pressade mig för att vi hade publik och upptäckte att jag har typ 30% mer att ge än jag tror. Behöver jag säga att jag är död såhär efter första skoldagen med den vetskapen?
När öppet hus är över har alla i grupp Metro fått antingen samtal eller sms från vår sjätte medlem som då befinner sig på audition i sthlm. Vi försöker ringa upp varpå hans telefon är avstängd. Jag är lite stressad vid tillfället och beslutar mig för att lägga det problemet åt sidan ett dag och gå på resturang med mor, mormor och jejja. När jag sitter där i godan ro ringer nr.6. Han kommer inte hinna tillbaka till föreställningen. Sara iklär sig rollen proffesionell dansare, meddelar de närmast inblandade och beger mig tillsammans med grupp Metro till teatern två timmar innan föreställning för att försöka rädda situationen. Vi hittar lösningar och hoppas på det bästa när resten av grupperna anländer. De får veta och hatet och medkänslan sprider sig som en löpeld genom de 16 dansarna på plats. Men.. together we stand divided we fall. Jag vill bara sparka dig någonstans där det gör riktigt jävla ont men jag borde nog egentligen tacka dig. Grupp Metro gjorde sitt livs föreställning tack vare en "dansares" egoistiska handling. Vi tog smällen, gjorde något åt det och gick segrande ur striden.
Massa kärlek till alla 16 KPS dansare
till Metro för vi är så jävla bra
och till BangBang samt
Pieces of för ert stöd
♥
Projektet är över!! Jag har nog sällan varit så lättat, trött, ledsen och asförbannad i mitt liv. Fredagens föreställningar gick bra båda två, as the matter of fact hade hela veckan gått så bra att vi råkade glömma bort det största orosmolnet. Men jag kommer till det..
På fredagen när jag kom hem från teatern tokdäckade jag i ett par timmar för att sedan gå upp kl.20 för att duscha, laga mat och duka fint. Klockan sent kom jejja från sthlm och vi åt middag med rött vin och tända ljus. Mys och kärlek!
Lördagen bestod först av öppet hus för våra nära och kära. De stackarna fick inte sitta still de inte. Först fick de ställa sig vid stängerna och göra petit battements (jejja var jätteduktig) sen fick de agera lyftkranar när vi skulle öva hopp. Öppet hus kan nog ha varit det bästa som hänt mig, jag pressade mig för att vi hade publik och upptäckte att jag har typ 30% mer att ge än jag tror. Behöver jag säga att jag är död såhär efter första skoldagen med den vetskapen?
När öppet hus är över har alla i grupp Metro fått antingen samtal eller sms från vår sjätte medlem som då befinner sig på audition i sthlm. Vi försöker ringa upp varpå hans telefon är avstängd. Jag är lite stressad vid tillfället och beslutar mig för att lägga det problemet åt sidan ett dag och gå på resturang med mor, mormor och jejja. När jag sitter där i godan ro ringer nr.6. Han kommer inte hinna tillbaka till föreställningen. Sara iklär sig rollen proffesionell dansare, meddelar de närmast inblandade och beger mig tillsammans med grupp Metro till teatern två timmar innan föreställning för att försöka rädda situationen. Vi hittar lösningar och hoppas på det bästa när resten av grupperna anländer. De får veta och hatet och medkänslan sprider sig som en löpeld genom de 16 dansarna på plats. Men.. together we stand divided we fall. Jag vill bara sparka dig någonstans där det gör riktigt jävla ont men jag borde nog egentligen tacka dig. Grupp Metro gjorde sitt livs föreställning tack vare en "dansares" egoistiska handling. Vi tog smällen, gjorde något åt det och gick segrande ur striden.
Massa kärlek till alla 16 KPS dansare
till Metro för vi är så jävla bra
och till BangBang samt
Pieces of för ert stöd
♥
© Jejja
Kommentarer
Trackback
