tiptoeintotwilight

Julhelgen hemma hos oss brukar följa ett osvikligt mönster. Du kan förmodligen klocka alla dagens event. Dagen börjar alltid med gemensam frukost med risgrynsgröt (varav Sara äter en matsked, det är ju trots allt jul) medan vi väntar på att någon ska bita i mandeln och få en julönskning. I år fick jag mandeln. Främst eftersom den låg kvar när alla andra tagit och jag aldrig kan få den då jag äter så lite. Alltså fick jag "sympatimandeln" i år. Men min önskan slog inte in. Den hänger fortfarande lite i luften och är den främsta anledningen till att årets julafton blev ganska så markant avvikande från tidigare år. Mormor var inte där. Hon har legat på sjukhus från förra måndagen och har fortfarande inte fått komma hem. Idag sätter hon in en pacemaker. Jag önskar att hon kommer hem snart.

Jag borde vara ett bortskämt barn. Jag borde vara en sån unge som förväntar sig att få allt vad hon vill ha. För att jag har nästan alltid fått osmakligt mycket julklappar. Men som genom ett under är jag inte en hemsk människa. Mina föräldrar har uppenbarligen gjort ett bra jobb. Jag älskar min mor och min far, de är mina hjältar.

I julklapp fick jag och min käre sambo så mycket fint att jag nästan grät varje gång jag försiktigt avlägsnade pappret från paketen. Jag är en lycklig loppa, i alla fall materiellt sett. Men mormor är fortfarande inte hemma. Så helt lycklig kan jag inte vara.